alexandre
12-26-2008, 11:24 AM
Lars Adelskogh
Vae Victis!
Den romerske historikern Titus Livius (död år 17 vt) berättar i femte boken av sitt väldiga historieverk Ab urbe condita om hur Rom ungefär 400 år före hans egen tid länge belägrades av galler. Hungersnöd rådde i den stolta staden. Gallerkonungen Brennus förklarade sig dock villig att häva belägringen och avtåga med sin här mot en lösen av tusen marker i guld. Romarna såg sig nödsakade att gå in på kravet och avlämnade den begärda guldskatten. När Brennus anmärkte att romarna inte givit honom tillräckligt, anklagade romarna gallerna för att använda falska vikter vid vägningen av guldet. Hur gallerna bemötte anklagelsen skildrar Livius på följande sätt: "Den övermodige gallern kastade sitt svärd på vågen och yttrade de för romarna outhärdliga orden: 'Vae victis', 'Ve de besegrade!'" Som straff för att de klagat fick romarna alltså bara betala ännu mera. Vae victis! är ett målande uttryck för den hemska sanningen att ett besegrat folk är helt och hållet utlämnat åt segrarens godtycke.
Föreliggande artikel handlar om hur segrarmakterna i slutet av andra världskriget och strax därefter behandlade det besegrade tyska folket.
När det kejserliga Ryssland knäcktes av det internationella frimureriet 1917 (se min artikel Nya Världsordningens nätverk, del 2 i NEXUS Nya Tider, årg 2, nr 6), följde många år av inbördeskrig och kaos i jätteriket. Polen, som varit försvunnet från kartan sedan 1795, återuppstod i Versailles 1919.
Det återfödda Polen såg sin chans med ett försvagat Ryssland och nappade åt sig ansenliga landområden i öster. Dessa länder var knappast polska, utan beboddes huvudsakligen av ukrainare, vitryssar och judar.
I samband med kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen 1941-1945 tog Sovjetunionen naturligtvis tillbaka det land Polen rövat mer än 20 år tidigare. Som kompensation lät emellertid Sovjetunionen Polen röva ungefär lika mycket land väster om sin gräns mot Tyskland.
Det blev ett landområde av ungefär 300 kilometers bredd, och den nya gränsen mot Tyskland drogs genom floderna Oder och Neisse. Därigenom gick en femtedel av Tysklands territorium förlorat. Detta var urtyskt land, som Polen på intet sätt kunde göra anspråk på, och det omfattade mer än 100 000 kvadratkilometer, dvs mer än motsvarande hela Svealand plus Västergötland och Dalsland. Samtidigt tog Sovjetunionen självt ett annat urtyskt land, nämligen Östpreussen.
För att förpolska respektive förryska dessa väldiga tyska områden måste den tyska befolkningen på 16 miljoner människor förintas eller fördrivas. Detta skedde också med början i oktober 1944 med en oerhörd brutalitet.
Drygt två miljoner tyskar, mestadels kvinnor, barn och åldringar, mördades i pogromer och i koncentrationsläger eller omkom av köld och umbäranden under fördrivningen västerut. Liknande mass-mord och-fördrivningar förövades i Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Den urskillningslösa terrorbombningen av tyska städer krävde omkring en miljon liv, de allra flesta kvinnor och barn. Omedelbart efter kriget lät amerikaner och fransmän avsiktligt drygt en miljon tyska krigsfångar dö av svält och sjukdomar i överbefolkade, taggtrådsomgärdade läger. Åren 1945-1950 genomförde den västallierade ockupationsmakten, inom ramen för den så kallade Morgenthau-planen, en systematisk reduktion av Tysklands produktionsförmåga inom industri och jordbruk med den påföljd att omkring nio miljoner tyskar dog av svält och sjukdomar. Sammanlagt dog minst tolv miljoner civila tyskar samt avväpnade soldater såsom offer för denna planerade massdöd.
Polen och andra fördrivningsområden
År 1993 utkom i New York en bok av journalisten John Sack, An Eye for an Eye. Boken bygger på sju års intensiv forskning i det efterkrigstida Polen och de tyska fördrivningsområdena. Sack hade genomsökt berg av dokument och intervjuar talrika ögonvittnen.
Sack skriver: "I detta mäktiga område [dvs de regioner som Polen annekterade 1945] drev Statsbyrån [den organisation som svarade för förföljelsen av "nazisterna"] 1255 läger för tyskar, och i så gott som alla dessa dog tjugo till femtio procent av fångarna. Detta kunde inte hemlighållas. Många människor tog tåget till Berlin och lämnade uppgifter om detta på de brittiska och amerikanska ambassaderna, som skickade rapporter i tjocka kuvert till London och Washington. Tydligen fanns det någon där som läste dem, ty torsdagen den 16 augusti begärde Winston Churchill ordet i underhuset och sade: "Enorma mängder av tyskar är spårlöst försvunna. Det kan inte uteslutas att en katastrof av jättelika dimensioner utspelas bakom järnridån.'' En annan underhusledamot sade: "Var det DETTA som våra soldater dog för?" och i Congressional Record för den 2 augusti 1945 finns antecknat att en amerikansk senator yttrade: "Efter de nazistiska koncentrationslägrens fasa borde man ha kunnat vänta sig att något sådant aldrig mer skulle hända. Men tyvärr..." Senatorn rapporterade om prygelorgier, arkebuseringar, vattentortyr, uppskärande av blodådror, sönderslagning av skallar mot taket i Byråns koncentrationsläger (Sack, anf. arb., s. 111).
Enligt officiella uppgifter existerade dessa läger åren 1945-1948, och enligt Bundesarchivs beräkningar omkom eller mördades där omkring 80 000 tyskar, varav många åldringar och barn.
Byrån, som drev de 1255 koncentrationslägren, leddes av Jacob Berman. Bland hans medarbetare fanns Lola Potok Ackerfeld, Itzak Klein, Adela Glickman, Moshe Grossman, Shimon Nunberg, Salek Zucker, David Feuerstein, Ayzer Maka, Aaron Lehrman, Jadzia Gutman Sapirstein, Shlomo Singer, Chaim Studniberg, Hanka Tinkpulver, Shlomo Morel, Efraim Lewin, Moshe Maka, Barek Eisenstein, Major Frydman, Jacobowitz, Mordechai Kac, Moshe Kalmewicki, Jozef Kluger, Nachum Solowitz, Moshe Szajnwald och Schmuel Kleinhaut (Sack, s. 182-183).
John Sack, som själv är av judisk börd, framhåller att Byrån dominerades av judar: "Barek Eisenstein uppskattade att 90 procent av judarna i Byrån i Kattowitz förpolskade sina namn (...) Pinek Maka, statssäkerhetssekreterare för Schlesien, uppskattade att 70 till 75 procent av officerarna i Schlesien var judar. Barek Eisensteins bedömning var minst 75 procent, Moshe Makas 'kanske' 70 eller 75 procent. År 1990 sade Polens vice justitieminister Józef Musial: "Jag talar nog inte gärna om det, men de flesta av Byråns officerare i hela Polen var judar. (...) Bland de judiska lägerkommendanterna fanns Major Frydman i Beuthen, Jacobowitz, i ett oidentifierat läger, Shmuel Kleinhaut i Myslowitz, Efraim Lewin i Neisse, Shlomo Morel i Schwientochlowitz, Oppeln och Kattowitz, och Lola Potok Ackerfeld i Gleiwitz. Czeslaw Geborski, kommendant i Lamsdorf, var katolik, men någon annan icke-judisk koncentrationslägerchef har jag aldrig hört talas om." (Sack, s. 183)
"Tyskarna i Schwientochlowitz försökte underrätta omvärlden. En man gick fram till taggtråden och skrek: 'Den här platsen är helvetet!' Han dödades. En man, som smugglade ut meddelanden ur lägret, torterades, men en Hitler-junge (pojke som var medlem i Hitlerjugend) från Gleiwitz lyckades rymma. Klockan tre på morgonen gömde han sig i männens latrin, klockan sex rymde han med ett lag gruvarbetare, men Shlomo [lägerkommendanten Shlomo Morel] hittade honom i Gleiwitz och förde honom personligen tillbaka till Schwientochlowitz (...) Vakterna slog pojken till mos med de järnstänger, som man brukade bära soppskålarna med, och därefter försökte inga fler att rymma. En man frigavs emellertid, en man som hade varit i Auschwitz och som nu sade: 'Jag vore hellre tio år i ett tyskt läger än en enda dag i ett polskt.' Dag och natt hörde civilbefolkningen i Schwientochlowitz tyskarna skrika, och en katolsk präst, en gammal, mild och godhjärtad man, ville fästa världens uppmärksamhet på dem. Han tog ett tåg till Berlin, sökte upp en brittisk officer och utgör sitt hjärta för honom. Officeren skickade sedan en 'melankolisk rapport' per diplomatpost till London: 'En präst från Schlesien har varit i Berlin. Jag känner honom personligen sedan många år och anser honom fullständigt trovärdig. Det är en man, som alltid varit beredd, dag som natt, att hjälpa ett offer för naziregimen.' Officeren uppgav vidare vad Byrån gjorde med tyskarna: 'Polska tjänstemän sade: "Varför skulle de inte dö?" Koncentrationslägren har inte avskaffats utan har övertagits av de nya makthavarna. I Schwientochlowitz måste fångar, som inte pryglades till döds, stå natt efter natt i kallt vatten, tills de dog.' Detta stämde, ty Shlomos straffcell var en vattencistern." (Sack, s. 109)
Om lägret Schwientochlowitz berättar John Sack vidare: "Vakterna använde påkar, sängplankor, stänger och tyskarnas kryckor för att ge tyskarna sina femton slag var. Ibland bytte de ut prygeln mot dödsstraff, varvid de grep tysken i armar och ben och slog honom som en ramm med huvudet före mot väggen (...) Dödstalet var enormt högt, men Shlomo visste att det förutom de 600 'nazisterna' i de bruna barackerna bodde ytterligare 1800 manliga och 600 kvinnliga 'kollaboratörer'. Själv rörde han inte de senare (endast människorna i de bruna barackerna rörde han), men vakterna började prygla alla: om de inte hälsade, om de inte sade ‘Ja, min herre' på polska, om de inte plockade upp sitt hår i friserskjulet, om de inte slickade upp sitt blod (...) Vakterna våldtog tyskorna - en trettonårig flicka blev därvid gravid -, och de dresserade sina hundar att på kommando bita männen i könsorganen. Men det fanns ändå tre tusen kvar, och Shlomo hatade dem ännu mer än han hade gjort i februari, eftersom de inte ville foga sig och dö (...) Äntligen kom lössen till Shlomos hjälp. En man insjuknade i tyfus, de andra männen i hans säng dog de också, och febern spred sig blixtsnabbt i Shlomos läger (...) Efter en kort tid var tre fjärdedelar av tyskarna i Shlomos läger döda, och Shlomo förkunnade: 'Vad tyskarna inte lyckades med på fem år i Auschwitz, klarade jag av i Schwientochlowitz på bara fem månader.'" (Sack, s. 106f.)
Under sju månader lyckades Shlomo Morel pina livet ur 2500 civila tyskar. År 1992 ville man i Polen åtala honom för detta massmord. Morel flydde då till Israel, som vägrar att utlämna honom till Polen.
I dödslägret Lamsdorf gick det till på följande vis: "Dag för dag erhöll Czeslaw en lista med namnen på de döda tyskarna, och då sade han alltid: 'Varför så få?' (...) De olyckligaste tyskarna där var kvinnorna från Grüben. Under kriget hade SS begravt ett antal polacker, fem hundra lik var det, i en stor äng vid Lamsdorf, men Czeslaw hade hört att det var 90 000 och befallde kvinnorna från Grüben att gräva fram dem. Kvinnorna gjorde detta, och de mådde illa, när de svartnade liken, som liknade avfall, kom till synes. Deras ansikten var förstörda, deras kött förruttnat, men vakterna, psykopater, som ofta tvingade en tyska att dricka urin eller blod eller äta människoträck eller stack in en femmarkssedel i slidan på en kvinna och sedan tände på, skrek åt kvinnorna från Grüben 'Lägg er på dem!' Kvinnorna gjorde som de blev beordrade, och vakterna skrek: 'Krama dem! Kyss dem! Gör det med dem!' Med sina gevärskolvar slog de sedan kvinnorna i bakhuvudet, tills de stack ögonen, näsan och munnen djupt i likansiktenas sörja (...) Det fanns inga duschar på detta ställe, och då det tydligen genomgående handlade om lik av tyfusoffer, dog 64 av kvinnorna från Grüben i denna sjukdom (...) Czeslaw gick till Judiska Klubben, två rum på andra våningen på Röppelstrasse, ty alla hans vänner var judar, fastän han hävdade att han själv var polsk katolik (...) Nästan 20 procent av tyskarna i Lamsdorf (1576 av inalles 8564 män, kvinnor, pojkar, flickor och spädbarn) lyckades likafullt att överleva på något sätt." (ss. 130f.)
"I koncentrationslägret Myslowitz i närheten av Kattowitz sade judarna, som överlevat Auschwitz, till tyskarna: 'Sjung!' 'Vad vill ni då att vi sjunger?' 'Sjung vad som helst, annars skjuter vi er.' Tyskarna sjöng då en sång, som alla hade lärt sig i kindergarten: 'Alla fåglar kommit ren...' 'Era svin', skrek judarna, varvid de pryglade tyskarna, och varje dag dog i Myslowitz 100 fångar." (s. 110)
"Ställföreträdande lägerchefen i Lamsdorf Chaim Studniberg anlade en dag brand i en tysk barack och skrek, 'Sabotage!', och när tyskorna rafsade ihop sand att bära i sina förkläden till brandstället och kastade den i de lågande flammorna, knuffade han de skräckslagna kvinnorna i elden. Vakterna klämde fast det svarta skägget på en tysk i en skruvstock. tände på denna och brände därefter mannen själv." (s. 130)
[B]Andra forskares uppgifter[/B]
John Sack är inte ensam om sina rön. Beträffande koncentrationslägret Lamsdorf kan Sacks uppgifter jämföras med lägerläkaren Hans Essers bok Lamsdorf. Dokumentation über ein polnisches Vernichtungslager (Laumann-Verlag, Dülmen, 1977). Enligt doktor Esser placerades inalles 8064 tyskar i detta skräckläger. Därav skall 6488 ha dött, det vill säga 80 procent. 3578 av dödsfallen fastställdes av läkare, 2090 av sjukvårdspersonal och begravningspersonal, och ytterligare 820 dödsfall anmäldes till författaren av anhöriga eller vänner. (Esser, anf. arb, ss. 98ff.) Det totala antalet dödsoffer motsvarar nära nog exakt de uppgifter Sack lämnat. Vidare citerar Esser tyska överlevande, som bekräftar användningen av de tortyr- och avlivningsmetoder som Sack nämnt.
I sammanhanget kan nämnas att det förutvarande västtyska förbundsministeriet för fördrivna år 1961 gav ut en dokumentation i flera band om fördrivningen av tyskarna ur Ostcentral-Europa: Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa, herausgegeben vom Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, DTV, München 1984 (oförändrat omtryck av 1961 års upplaga).
Lättillgängligare men icke desto mindre vederhäftiga arbeten är Heinz Nawratils Die deutschen Nachkriegsverluste (Herbig, München-Berlin, 1988) liksom den spansk-amerikanske historikern Alfred Maurice de Zayas' Anmerkungen zur Vertreibung der Deutschen aus dem Osten (Kohlhammer, Stuttgart, 1986). Dessa båda forskare har ansträngt sig att fastställa det totala antalet dödsoffer. Först Heinz Nawratils siffror, som bygger på statistiskt material från västtyska Statistisches Bundesamt. De omfattar inte bara offren för själva fördrivningen utan även antalet av dem som släpades bort till Sovjetunionen och där gick under, tyskar från Ungern och Rumänien: Ostpreussen 299 000 offer, Ostpommern 364 000 offer, Ostbrandenburg 207 000 offer, Schlesien 466 000 offer, Danzig 83 000 offer, Baltikum 51 000 offer, Tjeckoslovakien inräknat Sudetenland 272 000 offer, Polen (inom 1939 års gränser) 185 000 offer, Ungern 57 000 offer, Jugoslavien 135 000 offer, Rumänien 101000 offer; summa summarum 2 230 000 offer. Författaren betonar att det rör sig om "med största försiktighet företagna minimiuppskattningar". Icke medräknade i dessa tal är de rysslandstyskar som omkommit till följd av sovjetmaktens repression och deportationer.
Alfred Maurice de Zayas anför följande tal: tyska östområdena 1 225 000 offer, Tjeckoslovakien 267 000 offer, övriga länder 619 000 offer. Totalt: 2 111 000 offer. Båda uppskattningarna rör sig alltså i samma storleksordning. Absolut säkra tal är naturligtvis uteslutna.
[B]Jugoslavien[/B]
Om förhållandena i koncentrationslägret Rudolfsgnad i Jugoslavien vid Theiss (Tisza) berättar Erich Kern i sin bok Verbrechen am deutschen Volk (K. W Schütz, Preuss. Oldenburg, 1964). Där hade Titos kommunistiska partisaner internerat, förutom ett litet antal arbetsdugliga män, även 23 000 tyska kvinnor och barn. Kommunisterna dödade dessa värnlösa människor planmässigt genom att låta dem svälta ihjäl. Ett ögonvittne berättar: "Koncentrationslägerfångarna fick under flera dagar över huvud taget ingenting att äta. I januari fick människorna i lägret under fem på varandra följande dagar inte den minsta näring. Inte ens de små barnen fick något, inte heller tidigare, de fyra på varandra följande juldagarna, nämligen 24 till och med 27 december. Därigenom dog några vintermånader också 7400 tyska barn och kvinnor. En enda dag fördes 113 ihjälsvultna barn och kvinnor ut ur lägret och, som alla offer i detta koncentrationsläger, kastades i en lång massgrav på Hutweide (...) En lägerkommendant, som innehade tjänsten i endast tre månader och därefter ersattes, skröt vid slutet av sin verksamhet att han var stolt över att han med sina metoder i lägret Rudolfsgnad lyckats få 5000 'tyskdjävlar' i jorden utan att behöva avlossa ett enda skott." (Kern, anf. arb., s. 222f.)
I Trieste härjade de jugoslaviska kommunisterna på detta sätt: "Under 40 dagar (...) övade Titos partisaner ett ofattbart grymt och blodigt hämnderegemente. På några veckor försvann 7000 italienare och tyskar (...) De allra flesta av dessa offer för Tito-partisanernas blinda hämndgirighet, däribland även de enligt nyare efterforskningar över 1100 tyska krigsfångar, mördades bestialiskt och kastades i de karsthålor som ligger bara några kilometer från Trieste (...) I "Foiba Miniera" torde enligt nyare efterforskningar de jordiska resterna av omkring 3600 italienska och 800 tyska krigsfångar finnas. Så gick det till i Jugoslavien på många platser efter "befrielsen".
Helt officiellt förklarades tyskarna fredlösa. I november 1944 hade nämligen "Antifascistiska rådet för den nationella befrielsen" beslutat följande: 1) Alla i Jugoslavien levande personer av tysk härkomst förlorar automatiskt sitt jugoslaviska medborgarskap och alla borgerliga och medborgerliga rättigheter. 2) All lös och fast egendom tillhörig alla personer av tysk härkomst gäller såsom av staten konfiskerad och övergår automatiskt i dennas ägo. 3) Personer av tysk härkomst får varken hävda eller åtnjuta några som helst rättigheter, ej heller hänvända sig till domstolar eller institutioner för sitt personliga eller rättsliga skydd. Med andra ord kunde varje tysk saklöst plundras, fängslas, misshandlas och mördas. Detta beslut offentliggjordes av Titos politiske kommissarie Moshe Pijade.
[B]Tjeckoslovakien[/B]
Så här skriver John Sack bland annat om vad som hände med tyskarna i Tjeckoslovakien: "En vän [till Pinkus] befann sig i Prag, där han arbetade vid tjeckoslovakiska statssäkerhetstjänsten. Av för Pinkus okänd anledning hade Stalin låtit även denna översvämmas av judar. Pinkus vän hade sagt till honom, 'Kom med', och visat honom ett av de fängelser för tyskar som fanns där. Det bestod av fem våningar, och de tyskar, som Pinkus där fick se, vistades inre i cellerna utan i trapphuset. Tyska pojkar, flickor och rynkiga gummor sprang hysteriskt uppför trappan, och när de hade nätt ända upp, vände de om och sprang ner och så upp igen, ner, upp, ner. Föll en tysk eller tyska omkull, så stannade inte de andra utan sprang över dennas döende kropp. Alla tyskarna var nakna, och tjeckerna på alla fem våningarna ropade åt dem: 'Fortare era tyska svin, ert herrefolk! Heil Hitler!' och när de snubblade, drämde gummi-batongerna ner på dem och hetsade dem vidare." (Sack, s. 96)
Den tjeckiske stormästaren i schack Ludek Pachmann berättade följande om vad som hände tyskarna i Prag: "Om det finns ett helvete på jorden, då fanns det den 5 maj 1945 i Prag. I lyktstolparna i min älskade stad var SS-män upphängda i fötterna som levande facklor (...) Beväpnade band, som kallade sig 'partisaner', släpade godtyckligt ut människor ur deras hus.
I mynningen till Wassergasse hängde tre nakna lik, stympade till oigenkännlighet, med samtliga tänder utslagna, munnen endast ett blödande hål. Andra tyskar tvangs att släpa sina döda landsmän in på Stefansgasse. Åldringar, kvinnor, barn stympades, pryglades till döds.
Våldtäkter, barbariska gräsligheter (...) Jag berättar om dessa förskräckliga händelser inte för att svärta ner människorna i mitt hemland. Jag berättar därför att jag är övertygad om att det kan bli en verklig förståelse mellan folken endast om båda sidor utan förbehåll erkänner hur det var." (Hör zu, 5 november 1982)
Om massakern i Aussig (Ústi den 30 juli 1945 berättar en kvinna, som bevittnade den: "Jag befann mig i en liten frisersalong vid Marktplatz i Aussig, varifrån jag kunde överblicka den största delen av torget. Kort därefter såg jag hur tjeckiska järnvägare i uniform och även tjeckiska civila jagade tyskarna, som alla tvingats bära vita armbindlar. I grupper om 30 till 40 kastade de sig över ett offer, slog människan till marken och trampade på henne tills hon blev liggande. Huvudet och ansiktet var då föga mer än en blodig, oformlig massa. Jag såg minst tolv tyskar i ett sådant tillstånd. Bland offren fanns också kvinnor och flickor. Jag själv hörde en flickas dödsskri och såg hur hon trampades ner. Samtidigt kom arbetarna från skiftet gående över den nya bron, på vilken människojakt bedrevs på samma sätt. Mellan 30 och 50 tyska arbetare kastades ner på Brückenplatz och kastades av tjeckiska soldater med automatvapen ner i gruvan, om de fortfarande visade livstecken. Många svårt skadade tyskar kastades i Elbe och besköts, om de visade sig ovan vattnet. De Människor, som undkom detta blodbad, drevs med tvång till lägret Lerchenfeld. Uppskattningsvis miste denna dag 600 tyskar livet i Aussig. Flera tecken tyder på att detta blodbad förbereddes planmässigt. En halvtimme efter detonationen grep de tjeckiska soldaterna i Körnerschule till vapen och deltog utan särskild order i gatujakten. Klockan tre skickade en anständig tjeckisk arbetare hem några tyska arbetare från ammunitionslagret, som senare exploderade, alltså i förtid och mot tyskarnas protester att arbetsdagen ännu inte var slut." (Kern, anf. arb., s. 253)
Pogromerna mot sudettyskarna förövades som synes inte så mycket i koncentrationsläger som på gator och torg i Tjeckoslovakien, och vanliga tjecker deltog i dessa mordorgier. Kan detta förklaras med att naziregimen for särskilt hårt fram med Tjeckoslovakien? Nej. Erich Kern lämnar en annan förklaring. Av de ockuperade slaviska länderna klarade sig Tjeckoslovakien bäst. Riksprotektor Heydrich hade lyckats vinna en del av tjeckerna för Tyskland. För det första blandade sig tyskarna inte i tjeckernas privat- och kulturliv, och för det andra infördes under Heydrich det välutvecklade tyska socialsystemet delvis i protektoratet Böhmen-Mähren. De som vann därpå, liksom på bonussystemet för höga produktionsresultat, var framför allt de tjeckiska arbetarna. I alla tyskockuperade länder fanns det mer eller mindre starka motståndsrörelser. I Böhmen-Mähren däremot var motståndet minimalt, och det förövades färre sabotage än till och med i själva Tyskland. Alla tjeckiska offentliga tjänstemän blev kvar på sina poster, och produktionen gick på högvarv ända till krigsslutet. Visserligen mördade tjeckiska motståndsmän riksprotektor Heydrich 1942, ett mord som utlöste hämndeakten mot byn Lidice, vars alla 184 män mördades av nazisterna, men inte ens då utbröt något uppror, utan det förblev lugnt. När kriget var över och tjeckerna skamligen inte kunnat uppvisa något vidare hjältemodigt motstånd under ockupationen och ännu mindre sådana heroiska uppror som de båda i Warszawa, det judiska våren 1943 och det allmänpolska sommaren 1944. Många tjecker torde därför ha burit på ett dåligt samvete av att vara ett folk av kollaboratörer. Efter det tyska nederlaget sökte man ta skadan igen med gräsligheter mot värnlösa tyska civila.
Vae Victis!
Den romerske historikern Titus Livius (död år 17 vt) berättar i femte boken av sitt väldiga historieverk Ab urbe condita om hur Rom ungefär 400 år före hans egen tid länge belägrades av galler. Hungersnöd rådde i den stolta staden. Gallerkonungen Brennus förklarade sig dock villig att häva belägringen och avtåga med sin här mot en lösen av tusen marker i guld. Romarna såg sig nödsakade att gå in på kravet och avlämnade den begärda guldskatten. När Brennus anmärkte att romarna inte givit honom tillräckligt, anklagade romarna gallerna för att använda falska vikter vid vägningen av guldet. Hur gallerna bemötte anklagelsen skildrar Livius på följande sätt: "Den övermodige gallern kastade sitt svärd på vågen och yttrade de för romarna outhärdliga orden: 'Vae victis', 'Ve de besegrade!'" Som straff för att de klagat fick romarna alltså bara betala ännu mera. Vae victis! är ett målande uttryck för den hemska sanningen att ett besegrat folk är helt och hållet utlämnat åt segrarens godtycke.
Föreliggande artikel handlar om hur segrarmakterna i slutet av andra världskriget och strax därefter behandlade det besegrade tyska folket.
När det kejserliga Ryssland knäcktes av det internationella frimureriet 1917 (se min artikel Nya Världsordningens nätverk, del 2 i NEXUS Nya Tider, årg 2, nr 6), följde många år av inbördeskrig och kaos i jätteriket. Polen, som varit försvunnet från kartan sedan 1795, återuppstod i Versailles 1919.
Det återfödda Polen såg sin chans med ett försvagat Ryssland och nappade åt sig ansenliga landområden i öster. Dessa länder var knappast polska, utan beboddes huvudsakligen av ukrainare, vitryssar och judar.
I samband med kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen 1941-1945 tog Sovjetunionen naturligtvis tillbaka det land Polen rövat mer än 20 år tidigare. Som kompensation lät emellertid Sovjetunionen Polen röva ungefär lika mycket land väster om sin gräns mot Tyskland.
Det blev ett landområde av ungefär 300 kilometers bredd, och den nya gränsen mot Tyskland drogs genom floderna Oder och Neisse. Därigenom gick en femtedel av Tysklands territorium förlorat. Detta var urtyskt land, som Polen på intet sätt kunde göra anspråk på, och det omfattade mer än 100 000 kvadratkilometer, dvs mer än motsvarande hela Svealand plus Västergötland och Dalsland. Samtidigt tog Sovjetunionen självt ett annat urtyskt land, nämligen Östpreussen.
För att förpolska respektive förryska dessa väldiga tyska områden måste den tyska befolkningen på 16 miljoner människor förintas eller fördrivas. Detta skedde också med början i oktober 1944 med en oerhörd brutalitet.
Drygt två miljoner tyskar, mestadels kvinnor, barn och åldringar, mördades i pogromer och i koncentrationsläger eller omkom av köld och umbäranden under fördrivningen västerut. Liknande mass-mord och-fördrivningar förövades i Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Den urskillningslösa terrorbombningen av tyska städer krävde omkring en miljon liv, de allra flesta kvinnor och barn. Omedelbart efter kriget lät amerikaner och fransmän avsiktligt drygt en miljon tyska krigsfångar dö av svält och sjukdomar i överbefolkade, taggtrådsomgärdade läger. Åren 1945-1950 genomförde den västallierade ockupationsmakten, inom ramen för den så kallade Morgenthau-planen, en systematisk reduktion av Tysklands produktionsförmåga inom industri och jordbruk med den påföljd att omkring nio miljoner tyskar dog av svält och sjukdomar. Sammanlagt dog minst tolv miljoner civila tyskar samt avväpnade soldater såsom offer för denna planerade massdöd.
Polen och andra fördrivningsområden
År 1993 utkom i New York en bok av journalisten John Sack, An Eye for an Eye. Boken bygger på sju års intensiv forskning i det efterkrigstida Polen och de tyska fördrivningsområdena. Sack hade genomsökt berg av dokument och intervjuar talrika ögonvittnen.
Sack skriver: "I detta mäktiga område [dvs de regioner som Polen annekterade 1945] drev Statsbyrån [den organisation som svarade för förföljelsen av "nazisterna"] 1255 läger för tyskar, och i så gott som alla dessa dog tjugo till femtio procent av fångarna. Detta kunde inte hemlighållas. Många människor tog tåget till Berlin och lämnade uppgifter om detta på de brittiska och amerikanska ambassaderna, som skickade rapporter i tjocka kuvert till London och Washington. Tydligen fanns det någon där som läste dem, ty torsdagen den 16 augusti begärde Winston Churchill ordet i underhuset och sade: "Enorma mängder av tyskar är spårlöst försvunna. Det kan inte uteslutas att en katastrof av jättelika dimensioner utspelas bakom järnridån.'' En annan underhusledamot sade: "Var det DETTA som våra soldater dog för?" och i Congressional Record för den 2 augusti 1945 finns antecknat att en amerikansk senator yttrade: "Efter de nazistiska koncentrationslägrens fasa borde man ha kunnat vänta sig att något sådant aldrig mer skulle hända. Men tyvärr..." Senatorn rapporterade om prygelorgier, arkebuseringar, vattentortyr, uppskärande av blodådror, sönderslagning av skallar mot taket i Byråns koncentrationsläger (Sack, anf. arb., s. 111).
Enligt officiella uppgifter existerade dessa läger åren 1945-1948, och enligt Bundesarchivs beräkningar omkom eller mördades där omkring 80 000 tyskar, varav många åldringar och barn.
Byrån, som drev de 1255 koncentrationslägren, leddes av Jacob Berman. Bland hans medarbetare fanns Lola Potok Ackerfeld, Itzak Klein, Adela Glickman, Moshe Grossman, Shimon Nunberg, Salek Zucker, David Feuerstein, Ayzer Maka, Aaron Lehrman, Jadzia Gutman Sapirstein, Shlomo Singer, Chaim Studniberg, Hanka Tinkpulver, Shlomo Morel, Efraim Lewin, Moshe Maka, Barek Eisenstein, Major Frydman, Jacobowitz, Mordechai Kac, Moshe Kalmewicki, Jozef Kluger, Nachum Solowitz, Moshe Szajnwald och Schmuel Kleinhaut (Sack, s. 182-183).
John Sack, som själv är av judisk börd, framhåller att Byrån dominerades av judar: "Barek Eisenstein uppskattade att 90 procent av judarna i Byrån i Kattowitz förpolskade sina namn (...) Pinek Maka, statssäkerhetssekreterare för Schlesien, uppskattade att 70 till 75 procent av officerarna i Schlesien var judar. Barek Eisensteins bedömning var minst 75 procent, Moshe Makas 'kanske' 70 eller 75 procent. År 1990 sade Polens vice justitieminister Józef Musial: "Jag talar nog inte gärna om det, men de flesta av Byråns officerare i hela Polen var judar. (...) Bland de judiska lägerkommendanterna fanns Major Frydman i Beuthen, Jacobowitz, i ett oidentifierat läger, Shmuel Kleinhaut i Myslowitz, Efraim Lewin i Neisse, Shlomo Morel i Schwientochlowitz, Oppeln och Kattowitz, och Lola Potok Ackerfeld i Gleiwitz. Czeslaw Geborski, kommendant i Lamsdorf, var katolik, men någon annan icke-judisk koncentrationslägerchef har jag aldrig hört talas om." (Sack, s. 183)
"Tyskarna i Schwientochlowitz försökte underrätta omvärlden. En man gick fram till taggtråden och skrek: 'Den här platsen är helvetet!' Han dödades. En man, som smugglade ut meddelanden ur lägret, torterades, men en Hitler-junge (pojke som var medlem i Hitlerjugend) från Gleiwitz lyckades rymma. Klockan tre på morgonen gömde han sig i männens latrin, klockan sex rymde han med ett lag gruvarbetare, men Shlomo [lägerkommendanten Shlomo Morel] hittade honom i Gleiwitz och förde honom personligen tillbaka till Schwientochlowitz (...) Vakterna slog pojken till mos med de järnstänger, som man brukade bära soppskålarna med, och därefter försökte inga fler att rymma. En man frigavs emellertid, en man som hade varit i Auschwitz och som nu sade: 'Jag vore hellre tio år i ett tyskt läger än en enda dag i ett polskt.' Dag och natt hörde civilbefolkningen i Schwientochlowitz tyskarna skrika, och en katolsk präst, en gammal, mild och godhjärtad man, ville fästa världens uppmärksamhet på dem. Han tog ett tåg till Berlin, sökte upp en brittisk officer och utgör sitt hjärta för honom. Officeren skickade sedan en 'melankolisk rapport' per diplomatpost till London: 'En präst från Schlesien har varit i Berlin. Jag känner honom personligen sedan många år och anser honom fullständigt trovärdig. Det är en man, som alltid varit beredd, dag som natt, att hjälpa ett offer för naziregimen.' Officeren uppgav vidare vad Byrån gjorde med tyskarna: 'Polska tjänstemän sade: "Varför skulle de inte dö?" Koncentrationslägren har inte avskaffats utan har övertagits av de nya makthavarna. I Schwientochlowitz måste fångar, som inte pryglades till döds, stå natt efter natt i kallt vatten, tills de dog.' Detta stämde, ty Shlomos straffcell var en vattencistern." (Sack, s. 109)
Om lägret Schwientochlowitz berättar John Sack vidare: "Vakterna använde påkar, sängplankor, stänger och tyskarnas kryckor för att ge tyskarna sina femton slag var. Ibland bytte de ut prygeln mot dödsstraff, varvid de grep tysken i armar och ben och slog honom som en ramm med huvudet före mot väggen (...) Dödstalet var enormt högt, men Shlomo visste att det förutom de 600 'nazisterna' i de bruna barackerna bodde ytterligare 1800 manliga och 600 kvinnliga 'kollaboratörer'. Själv rörde han inte de senare (endast människorna i de bruna barackerna rörde han), men vakterna började prygla alla: om de inte hälsade, om de inte sade ‘Ja, min herre' på polska, om de inte plockade upp sitt hår i friserskjulet, om de inte slickade upp sitt blod (...) Vakterna våldtog tyskorna - en trettonårig flicka blev därvid gravid -, och de dresserade sina hundar att på kommando bita männen i könsorganen. Men det fanns ändå tre tusen kvar, och Shlomo hatade dem ännu mer än han hade gjort i februari, eftersom de inte ville foga sig och dö (...) Äntligen kom lössen till Shlomos hjälp. En man insjuknade i tyfus, de andra männen i hans säng dog de också, och febern spred sig blixtsnabbt i Shlomos läger (...) Efter en kort tid var tre fjärdedelar av tyskarna i Shlomos läger döda, och Shlomo förkunnade: 'Vad tyskarna inte lyckades med på fem år i Auschwitz, klarade jag av i Schwientochlowitz på bara fem månader.'" (Sack, s. 106f.)
Under sju månader lyckades Shlomo Morel pina livet ur 2500 civila tyskar. År 1992 ville man i Polen åtala honom för detta massmord. Morel flydde då till Israel, som vägrar att utlämna honom till Polen.
I dödslägret Lamsdorf gick det till på följande vis: "Dag för dag erhöll Czeslaw en lista med namnen på de döda tyskarna, och då sade han alltid: 'Varför så få?' (...) De olyckligaste tyskarna där var kvinnorna från Grüben. Under kriget hade SS begravt ett antal polacker, fem hundra lik var det, i en stor äng vid Lamsdorf, men Czeslaw hade hört att det var 90 000 och befallde kvinnorna från Grüben att gräva fram dem. Kvinnorna gjorde detta, och de mådde illa, när de svartnade liken, som liknade avfall, kom till synes. Deras ansikten var förstörda, deras kött förruttnat, men vakterna, psykopater, som ofta tvingade en tyska att dricka urin eller blod eller äta människoträck eller stack in en femmarkssedel i slidan på en kvinna och sedan tände på, skrek åt kvinnorna från Grüben 'Lägg er på dem!' Kvinnorna gjorde som de blev beordrade, och vakterna skrek: 'Krama dem! Kyss dem! Gör det med dem!' Med sina gevärskolvar slog de sedan kvinnorna i bakhuvudet, tills de stack ögonen, näsan och munnen djupt i likansiktenas sörja (...) Det fanns inga duschar på detta ställe, och då det tydligen genomgående handlade om lik av tyfusoffer, dog 64 av kvinnorna från Grüben i denna sjukdom (...) Czeslaw gick till Judiska Klubben, två rum på andra våningen på Röppelstrasse, ty alla hans vänner var judar, fastän han hävdade att han själv var polsk katolik (...) Nästan 20 procent av tyskarna i Lamsdorf (1576 av inalles 8564 män, kvinnor, pojkar, flickor och spädbarn) lyckades likafullt att överleva på något sätt." (ss. 130f.)
"I koncentrationslägret Myslowitz i närheten av Kattowitz sade judarna, som överlevat Auschwitz, till tyskarna: 'Sjung!' 'Vad vill ni då att vi sjunger?' 'Sjung vad som helst, annars skjuter vi er.' Tyskarna sjöng då en sång, som alla hade lärt sig i kindergarten: 'Alla fåglar kommit ren...' 'Era svin', skrek judarna, varvid de pryglade tyskarna, och varje dag dog i Myslowitz 100 fångar." (s. 110)
"Ställföreträdande lägerchefen i Lamsdorf Chaim Studniberg anlade en dag brand i en tysk barack och skrek, 'Sabotage!', och när tyskorna rafsade ihop sand att bära i sina förkläden till brandstället och kastade den i de lågande flammorna, knuffade han de skräckslagna kvinnorna i elden. Vakterna klämde fast det svarta skägget på en tysk i en skruvstock. tände på denna och brände därefter mannen själv." (s. 130)
[B]Andra forskares uppgifter[/B]
John Sack är inte ensam om sina rön. Beträffande koncentrationslägret Lamsdorf kan Sacks uppgifter jämföras med lägerläkaren Hans Essers bok Lamsdorf. Dokumentation über ein polnisches Vernichtungslager (Laumann-Verlag, Dülmen, 1977). Enligt doktor Esser placerades inalles 8064 tyskar i detta skräckläger. Därav skall 6488 ha dött, det vill säga 80 procent. 3578 av dödsfallen fastställdes av läkare, 2090 av sjukvårdspersonal och begravningspersonal, och ytterligare 820 dödsfall anmäldes till författaren av anhöriga eller vänner. (Esser, anf. arb, ss. 98ff.) Det totala antalet dödsoffer motsvarar nära nog exakt de uppgifter Sack lämnat. Vidare citerar Esser tyska överlevande, som bekräftar användningen av de tortyr- och avlivningsmetoder som Sack nämnt.
I sammanhanget kan nämnas att det förutvarande västtyska förbundsministeriet för fördrivna år 1961 gav ut en dokumentation i flera band om fördrivningen av tyskarna ur Ostcentral-Europa: Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa, herausgegeben vom Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, DTV, München 1984 (oförändrat omtryck av 1961 års upplaga).
Lättillgängligare men icke desto mindre vederhäftiga arbeten är Heinz Nawratils Die deutschen Nachkriegsverluste (Herbig, München-Berlin, 1988) liksom den spansk-amerikanske historikern Alfred Maurice de Zayas' Anmerkungen zur Vertreibung der Deutschen aus dem Osten (Kohlhammer, Stuttgart, 1986). Dessa båda forskare har ansträngt sig att fastställa det totala antalet dödsoffer. Först Heinz Nawratils siffror, som bygger på statistiskt material från västtyska Statistisches Bundesamt. De omfattar inte bara offren för själva fördrivningen utan även antalet av dem som släpades bort till Sovjetunionen och där gick under, tyskar från Ungern och Rumänien: Ostpreussen 299 000 offer, Ostpommern 364 000 offer, Ostbrandenburg 207 000 offer, Schlesien 466 000 offer, Danzig 83 000 offer, Baltikum 51 000 offer, Tjeckoslovakien inräknat Sudetenland 272 000 offer, Polen (inom 1939 års gränser) 185 000 offer, Ungern 57 000 offer, Jugoslavien 135 000 offer, Rumänien 101000 offer; summa summarum 2 230 000 offer. Författaren betonar att det rör sig om "med största försiktighet företagna minimiuppskattningar". Icke medräknade i dessa tal är de rysslandstyskar som omkommit till följd av sovjetmaktens repression och deportationer.
Alfred Maurice de Zayas anför följande tal: tyska östområdena 1 225 000 offer, Tjeckoslovakien 267 000 offer, övriga länder 619 000 offer. Totalt: 2 111 000 offer. Båda uppskattningarna rör sig alltså i samma storleksordning. Absolut säkra tal är naturligtvis uteslutna.
[B]Jugoslavien[/B]
Om förhållandena i koncentrationslägret Rudolfsgnad i Jugoslavien vid Theiss (Tisza) berättar Erich Kern i sin bok Verbrechen am deutschen Volk (K. W Schütz, Preuss. Oldenburg, 1964). Där hade Titos kommunistiska partisaner internerat, förutom ett litet antal arbetsdugliga män, även 23 000 tyska kvinnor och barn. Kommunisterna dödade dessa värnlösa människor planmässigt genom att låta dem svälta ihjäl. Ett ögonvittne berättar: "Koncentrationslägerfångarna fick under flera dagar över huvud taget ingenting att äta. I januari fick människorna i lägret under fem på varandra följande dagar inte den minsta näring. Inte ens de små barnen fick något, inte heller tidigare, de fyra på varandra följande juldagarna, nämligen 24 till och med 27 december. Därigenom dog några vintermånader också 7400 tyska barn och kvinnor. En enda dag fördes 113 ihjälsvultna barn och kvinnor ut ur lägret och, som alla offer i detta koncentrationsläger, kastades i en lång massgrav på Hutweide (...) En lägerkommendant, som innehade tjänsten i endast tre månader och därefter ersattes, skröt vid slutet av sin verksamhet att han var stolt över att han med sina metoder i lägret Rudolfsgnad lyckats få 5000 'tyskdjävlar' i jorden utan att behöva avlossa ett enda skott." (Kern, anf. arb., s. 222f.)
I Trieste härjade de jugoslaviska kommunisterna på detta sätt: "Under 40 dagar (...) övade Titos partisaner ett ofattbart grymt och blodigt hämnderegemente. På några veckor försvann 7000 italienare och tyskar (...) De allra flesta av dessa offer för Tito-partisanernas blinda hämndgirighet, däribland även de enligt nyare efterforskningar över 1100 tyska krigsfångar, mördades bestialiskt och kastades i de karsthålor som ligger bara några kilometer från Trieste (...) I "Foiba Miniera" torde enligt nyare efterforskningar de jordiska resterna av omkring 3600 italienska och 800 tyska krigsfångar finnas. Så gick det till i Jugoslavien på många platser efter "befrielsen".
Helt officiellt förklarades tyskarna fredlösa. I november 1944 hade nämligen "Antifascistiska rådet för den nationella befrielsen" beslutat följande: 1) Alla i Jugoslavien levande personer av tysk härkomst förlorar automatiskt sitt jugoslaviska medborgarskap och alla borgerliga och medborgerliga rättigheter. 2) All lös och fast egendom tillhörig alla personer av tysk härkomst gäller såsom av staten konfiskerad och övergår automatiskt i dennas ägo. 3) Personer av tysk härkomst får varken hävda eller åtnjuta några som helst rättigheter, ej heller hänvända sig till domstolar eller institutioner för sitt personliga eller rättsliga skydd. Med andra ord kunde varje tysk saklöst plundras, fängslas, misshandlas och mördas. Detta beslut offentliggjordes av Titos politiske kommissarie Moshe Pijade.
[B]Tjeckoslovakien[/B]
Så här skriver John Sack bland annat om vad som hände med tyskarna i Tjeckoslovakien: "En vän [till Pinkus] befann sig i Prag, där han arbetade vid tjeckoslovakiska statssäkerhetstjänsten. Av för Pinkus okänd anledning hade Stalin låtit även denna översvämmas av judar. Pinkus vän hade sagt till honom, 'Kom med', och visat honom ett av de fängelser för tyskar som fanns där. Det bestod av fem våningar, och de tyskar, som Pinkus där fick se, vistades inre i cellerna utan i trapphuset. Tyska pojkar, flickor och rynkiga gummor sprang hysteriskt uppför trappan, och när de hade nätt ända upp, vände de om och sprang ner och så upp igen, ner, upp, ner. Föll en tysk eller tyska omkull, så stannade inte de andra utan sprang över dennas döende kropp. Alla tyskarna var nakna, och tjeckerna på alla fem våningarna ropade åt dem: 'Fortare era tyska svin, ert herrefolk! Heil Hitler!' och när de snubblade, drämde gummi-batongerna ner på dem och hetsade dem vidare." (Sack, s. 96)
Den tjeckiske stormästaren i schack Ludek Pachmann berättade följande om vad som hände tyskarna i Prag: "Om det finns ett helvete på jorden, då fanns det den 5 maj 1945 i Prag. I lyktstolparna i min älskade stad var SS-män upphängda i fötterna som levande facklor (...) Beväpnade band, som kallade sig 'partisaner', släpade godtyckligt ut människor ur deras hus.
I mynningen till Wassergasse hängde tre nakna lik, stympade till oigenkännlighet, med samtliga tänder utslagna, munnen endast ett blödande hål. Andra tyskar tvangs att släpa sina döda landsmän in på Stefansgasse. Åldringar, kvinnor, barn stympades, pryglades till döds.
Våldtäkter, barbariska gräsligheter (...) Jag berättar om dessa förskräckliga händelser inte för att svärta ner människorna i mitt hemland. Jag berättar därför att jag är övertygad om att det kan bli en verklig förståelse mellan folken endast om båda sidor utan förbehåll erkänner hur det var." (Hör zu, 5 november 1982)
Om massakern i Aussig (Ústi den 30 juli 1945 berättar en kvinna, som bevittnade den: "Jag befann mig i en liten frisersalong vid Marktplatz i Aussig, varifrån jag kunde överblicka den största delen av torget. Kort därefter såg jag hur tjeckiska järnvägare i uniform och även tjeckiska civila jagade tyskarna, som alla tvingats bära vita armbindlar. I grupper om 30 till 40 kastade de sig över ett offer, slog människan till marken och trampade på henne tills hon blev liggande. Huvudet och ansiktet var då föga mer än en blodig, oformlig massa. Jag såg minst tolv tyskar i ett sådant tillstånd. Bland offren fanns också kvinnor och flickor. Jag själv hörde en flickas dödsskri och såg hur hon trampades ner. Samtidigt kom arbetarna från skiftet gående över den nya bron, på vilken människojakt bedrevs på samma sätt. Mellan 30 och 50 tyska arbetare kastades ner på Brückenplatz och kastades av tjeckiska soldater med automatvapen ner i gruvan, om de fortfarande visade livstecken. Många svårt skadade tyskar kastades i Elbe och besköts, om de visade sig ovan vattnet. De Människor, som undkom detta blodbad, drevs med tvång till lägret Lerchenfeld. Uppskattningsvis miste denna dag 600 tyskar livet i Aussig. Flera tecken tyder på att detta blodbad förbereddes planmässigt. En halvtimme efter detonationen grep de tjeckiska soldaterna i Körnerschule till vapen och deltog utan särskild order i gatujakten. Klockan tre skickade en anständig tjeckisk arbetare hem några tyska arbetare från ammunitionslagret, som senare exploderade, alltså i förtid och mot tyskarnas protester att arbetsdagen ännu inte var slut." (Kern, anf. arb., s. 253)
Pogromerna mot sudettyskarna förövades som synes inte så mycket i koncentrationsläger som på gator och torg i Tjeckoslovakien, och vanliga tjecker deltog i dessa mordorgier. Kan detta förklaras med att naziregimen for särskilt hårt fram med Tjeckoslovakien? Nej. Erich Kern lämnar en annan förklaring. Av de ockuperade slaviska länderna klarade sig Tjeckoslovakien bäst. Riksprotektor Heydrich hade lyckats vinna en del av tjeckerna för Tyskland. För det första blandade sig tyskarna inte i tjeckernas privat- och kulturliv, och för det andra infördes under Heydrich det välutvecklade tyska socialsystemet delvis i protektoratet Böhmen-Mähren. De som vann därpå, liksom på bonussystemet för höga produktionsresultat, var framför allt de tjeckiska arbetarna. I alla tyskockuperade länder fanns det mer eller mindre starka motståndsrörelser. I Böhmen-Mähren däremot var motståndet minimalt, och det förövades färre sabotage än till och med i själva Tyskland. Alla tjeckiska offentliga tjänstemän blev kvar på sina poster, och produktionen gick på högvarv ända till krigsslutet. Visserligen mördade tjeckiska motståndsmän riksprotektor Heydrich 1942, ett mord som utlöste hämndeakten mot byn Lidice, vars alla 184 män mördades av nazisterna, men inte ens då utbröt något uppror, utan det förblev lugnt. När kriget var över och tjeckerna skamligen inte kunnat uppvisa något vidare hjältemodigt motstånd under ockupationen och ännu mindre sådana heroiska uppror som de båda i Warszawa, det judiska våren 1943 och det allmänpolska sommaren 1944. Många tjecker torde därför ha burit på ett dåligt samvete av att vara ett folk av kollaboratörer. Efter det tyska nederlaget sökte man ta skadan igen med gräsligheter mot värnlösa tyska civila.